Indonesia

Rätt ställe vid rätt tidpunkt med rätt inställningar. Det är allt som krävs för ett bra fotografi. Fast det är inte så bara. Först måste du hitta rätt ställe (avstånd, komposition,motiv), sen måste du återkomma dit åtskilda gånger för att pricka in rätt tid (ljus, väder,tillfälle) och slutligen ha rätt inställningar (bländare, slutartid,iso,brännvid,objektiv,filter m.m). När dessa tre krav är uppfyllda kan du med stolthet trycka av och höra hur slutaren öppnar sig, kameran tar in ljuset, slutaren stänger sig, kameran bearbetar det ljus motivet reflekterat. Du känner när du tar en bra bild, jag vill ha den känslan. Jag ska leta rätt på ljuset och fånga det.

"A photograph is a portrait painted by the sun"

---

Om inte ni funnits skulle inte detta inlägg skrivits. Fast det hade å andra sidan inte gjort någor med tanke på att det är tillängat er. Mamma och Pappa, mina skapre, det viktigaste för er ,hoppas och tror jag, är att Jag har det bra. Och om det nu är det kan jag med glädje glälja er och säga att jag mår bra, riktigt bra.

I 20 år har ni varit en ouppskattad självklaret. Nu börjar jag få förståelse för denna ovärdeliga förmån. Det är inte alla som har förmånen att ha ett samboende par med fungerande relation. Det är inte alla som har förmånen att ha en mor, en far. Och om man nu har det är inte alla som har förmånen att känna sig älskad, uppskattad och respekterad av sin mor, sin far.

"Ni har varit en ouppskattad självklarhet nu är ni ett ovärdeligt privilegium"



Pappa, grattis till dina 52 år. Jag vet inte allt du gjorde dina första 31 år men dina resterande 21 år har du skött dig bra.

Detta levnadssätt genererar längtan och uppskattelse. Längtan efter de små självklarheter, uppskattelsen av vardagliga vanor. För många är en säng en självklarhet men efter 3 månader på en luftmadress är det en dröm. Men jag gillar detta spartanska levnadssätt eftersom du vädersätter då självklarheterna:

• Mammas mat istället för ris och fiskpinnar,
• Säng med nytvättadat laken och örngott istället för luftmadrass med gammal unken sovsäck,
• Ständigt nytvättade kläder i karderoben instället för att gång på gång hämta kalsonger och strumpor ifrån tvätthögen i väntan på tvättdagen, söndag.

Ur ett annat, än mitt, perspektiv kan dessa ovanstående självklarheter anses som drömmar...

• Att överhuvudtaget ha mat
• Att överhuvudtaget ha en säng
• Att överhuvudtaget ha kläder

...är inte självklarheter för alla. Men jag kan glädja dom med detta citat:
"Simplictiy is the nature of greate souls".

Förövrigt har jag hittat en sinnesjukt bra låt:

Är ett mycket omtalat, för en del patetiskt, och för en del känsligt ämne. Därför ska jag endast skriva ur MITT perspektiv och hur JAG gör och varför. Att gå ner i vikt och deffa är i princip samma sak, personligen ska jag deffa.

Varför?: Jag vill få större förståelse hur min kropp fungerar. Jag har tränat mycket i mitt liv och utan större anstäningar(i form av kunskap och studier) har jag blivit starkare. Nu ska jag behålla det jag tränat upp samtidigt som jag ska gå ner i vikt, vilket rent fysiologist är mycket svårare än jag trodde. Kostmedvetenhet, låter patetiskt för många, men JAG tycker det är mycket intressant, och det är mycket viktigt om jag ska reda ut den fysiologist svåra uppgift jag står inför.

Hur? För tillfället läser jag mycket för att bilda mig en uppfattning om allting som angår ämnet, viktnedgång/deff. För att gå ner i vikt måste jag, rätt och slätt, ligga på ett energiunderskott på 500 kcal/dag. Då ligger jag -3500 kcal/vecka vilket är ett halv kilo/veckan. -500 kcal/dag är max för att det inte ska påverka hälsan och nuvarande muskulatur.

Jag väger allt jag äter för att veta hur mycket jag stoppar i mig. Räknar ut mitt BMR, Basic matabolic rate, för att veta hur mkt min kropp gör av med i vila. Sen lägger jag till eventuella aktiviter som jag under dagen underhåller mig med.

Exempel:

Energi in:(har jag full koll på)

• Frukost: 200 g gröt, 60 g sylt och 2 dl mjölk=ca 880 kcal( brukar dela upp frukosten på 2 tillfällen)
• Middag 182 g ris, 5 fiskpinnar= ca 890 kcal
• Mellanmål 1: 2 knäcke, 100 g keso=ca 190 kcal
• Mellanmål 2: 37 g Proteinshake= ca 150 kcal
• Tillägg: 2 ägg= ca 175 kcal

Energi ut:(håller jag på att studera)

• BMR= ca 1807 kcal
• Löpning, Bergbestigning och Parkour Mountain(60 min)= ca 500
• Capoeira(40 min)= ca 400

Sumering: in= ca 2100 ut= ca 2700, in-ut=ca -600 kcal

Jag har konstaterat, "Att bygga muskler är en bagatell, att gå ner i vikt en vetenskap, en utmaning, en prestation ".


Vissa har det lätt för sig.

Det tänkte jag idag. Svårtolkat.

Jag är en ängel med vingar konstruerade av förhoppnigar, tänkte jag också. Att tapetsera om helvetet kanske var en säkerhets åtgärd då mina forhoppningar, mina vingar, kanske är falska eller kommer bli ouppfyllda. Då faller jag ner till ett nytapetserat helvete. Att se det positiva i allt är nog en egenskap jag har. "Förbered dig på det värsta, hoppas på det bästa" sa ett befäl till mig. Men i denna situation är min version bättre, "Förbered dig på det bra, hoppas på det bästa"

Svårtolka och lite väl drastiskt.

Ovisshet, likt vädret, är inte bra för tillfället. Om jag dödar ovissheten kanske jag kan flyga upp till himmeln med mina vingar av förhoppningar och förbättra vädret. Om mina vingar, efter ovisshetens begravning, är obrukbara får jag vänta på solen i vanlig ordning.

Denna text och tankegång är svårtolkad, metaforisk och överdramatiserad...

...Men inläggets sensmoral är att jag ska skicka ner ovissheten till mitt nytapetserade helvete.



Husfest i Framnes.

Här är ett senario från gårdagen:

Jag gick och borstade tänderna och för att förgylla denna glädjelösa aktivitet lite hängde jag ut Den. Sen kom Sebastian, som fick sig ett gott skratt för att sedan göra detsamma. Då fick jag mig ett gott skratt. Sen tog vi av oss allt med en förhoppning att det skulle bli ännu roligare. Och det var ingen falsk förhoppnig vill jag lova. Där stod vi nakna och försökte, med stora problem, hålla kvar tandkrämen i munnen. När vi vant oss vid vår nuditet gick vi ut, som om vi var fullt påklädda,  till den fullt påklädde Petter. Tro det eller ej men han fick sig ett gott skratt han med. Petters skratt var gott men frågan är om inte mitt och sebbes var ännu godare, haha.

Vad är det då som gör det så roligt?

-Absurt. Det blir absurt på grund av vår kultur och levnadssätt. Om man vänder på det hela kanske det hade varit lika absurt att ta på sig kläder?

-Tabu. Det är faktiskt förbjudet att gå naken offentligt och det tror jag gör det lite mer underhållande. Att bryta ett förbud är inget jag rekomenderar men det kan i vissa fall vara spännade och frästande. 


-Man bjuder på sig själv. Och det är väll en stor del av humor?

Bara denna text anses säkert av många som absurd och lite tabubelagd. Men jag har bjudit på mig själv i förhoppning att du också ska kunna få dig ett gott skratt. 

I skrivande stund har vi har varit vänner i 21 år, 2 månader, 24 dagar. Jag tillbringar varje dag, varje sekund med denna hängiva vännen. Jag är helt säker på alla har en sådanhär vän, det är vår kära kropp, som jag i denna skrift, klassifierar som en vän. En del hatar sin vän en del älskar den, det är upp till dig om er relation skall vara bra eller dålig.

Jag har plågat min vän genom att ,mot hans vilja, löpt, lyft tunga saker och bestigit berg i 3 månader nu. Men han har fått belölning i form av mat. Vet inte riktigt om han klassar fiskpinnar och ris som en belöning, men men. Han har givit mig en belöning också, i form av en bättre hälsa.

Nu är det dags för en ny epok i vårat förhållande. Som troligtvis inte kommer uppskattas. Jag skall påga han likt tidigare men inte ge han så mkt belöning. Jag skall med andra ord deffa! I 2 månader ska jag påga min vän för att sedan med stolthet kunna titta på honom med ett belåtet öga.

Planen:

*Innan frukost beger vi oss upp för sandviksfjellet och tillbaka (ca 70 min).
*Ett Capoira pass/ Styrke pass innan den kulinariska luchen (fiskpinnar och ris)
*Eftermiddagen består av gång mellan husen på gatorna jag går på. En banan och proteinshake avslutar dagens matintag(innan kl 18.00)

En preliminär plan som jag ska utvecka genom att räkna på kalorier in och ut. Återkommer med det.

"en god hälsa är skattefri förmögenhet"


En gammal bild på mina 2 systrar, som ska symbolisera träning och välbefinnande.

Den lyckligt lottade, Petter Svensson, har den æran att tillbringa en del av sitt liv på Jægerbakken 1. En previlge som få får ta del av. Han ær spelklar på måndag, og førhoppningsvis får han jobb på onsdag. Vi tar emot han, likt våren, med stor glædje.

Nu har jag børjat jobba på allvar, seriøst og proffisionellt. Eget kontor, bil og dator.    

Den sista, stora och svårløsliga ekonomiska utmaningen som vi længe fruktade ær nu avklarad. Som jag tidigare sagt går vi nu, likt årstiden, mot ljusare tider!

Alla har vi drömmar. Men det är inte alla som förverkligar dom. Att förverkliga en dröm är att förgylla en verklighet.

En av mina drömmar ,eller lite mildare sagt, en av mina förhoppningar är att det kommer gå bra på jobbet. Hur förverkligar jag det? Jo, jag drömmer på natten och förverkligar på dagen. Det är lätt hänt att man ,under dagen, vid lite motgång hänger sig till drömmarnas värld, och det resulterar ofta i likgiltighet och förhoppningar om att det kommer gå bra utan anstängning. Din dröm förverkligas inte när du drömmer.

Jag drömmer mig bort i fjärran land ibland. Det gör nog de flesta. Var krävs för att uppfylla en sådan dröm? Pengar. Jag läste att dåren drömmer om rikedom, den kloke om lycka. En sanning med modifikation. Tror att det är en tröst, en uppmuntran, för oss som inte har pengar till det vi drömmer om.

Och det sista jag vill framföra, i detta filosofiska inlägg, är att lycka eller en dröm är bättre delad. Nu börjar min dröm bli ganska konkret. Nu ska jag bara finna vägen fram till den. Det ska jag göra genom att jobba, tjäna pengar, därefter resa iväg tillsammans med någon eller några och med den eller dom dela min lycka.

Kontentan av det hela, se inte drömmen, se vägen till den.

God natt och dröm sött.

Lördagen og Söndags myset bestod av trevligt norskt besök och vattenpipa.



Kim bad mig att fota lite när han sk8ade. Och det tackar jag för.



Idag, måndag, hade jag förmånen att fördriva lite tid med denna Jenta. En tid som vi förvältade väl genom att gå en fjälltur. Vi besteg ett berg vid namn Gullstein. Väl uppe på toppen kännde vi en gemensam besvikelse, en besvikelse som varade i ca 2 sekunder. Den bröts av att Camilla pekade på ett annat fjäll,lövstakken, och sa: vi går upp dit! Första tanken, fy fan, andra tanken, den där personen..., tredje och sista tanken, jag är lyckligt lottad. Dessa tre tankar resulterade i ett JAVISST, jag följer dig. 2,5 timmes fjällmarsch trodde jag, mitt otränade jag, skulle resultera i mjölksyra, kramp o allmänn trötthet. Men konstigt nog flög jag fram över stock och sten. Endorfinerna från styrketräningen? Solskenet? Fjällatmosfären? Eller något annat kanske?

Om allt går som jag vill, kommer det bli riktigt bra. Framtiden här i Norge är ständigt oviss. Är det denna ovisshet som är den stora dragningskraften tro? Eller är det helt enkelt ödet, att Sebastian råkade få reda på att jag skulle hit, att jag blev en säljare, att vi hamnade i rätt vänskapskrets, att jag kunde sälja, att våra vänner hade ömsesidiga känslor. Kanske lite för sentimentalt att skriva att det är ödet. En lite mer realistiskt perspektiv på vad som gör det så bra: Vi delar alla samma problem här, och vi löser dom tillsammans. En problemfylld vardag kan låta problematiskt, men vi skrattar problemet rakt i annsiktet och välkommnar lösningen med öppna armar.


PS.På tisdag börjar mitt nya arbete. Säljsledare för Bofiber. Ett jobb som utvecklar mig, ger mig erfarnenheter och bra meriter. Egentligen skulle jag jobbat för ett annat företag som säljare men jag valde Bofiber för att det är mer utvecklande och ansvarsfullt. Värt att tillägga är att jag har anställt min syster. En god vän vid namn Kirubel, beskrev mitt val med detta citat.

"I rather rule in hell, then serve in heaven", vilket jag tyckte passa riktigt bra.

Lördagskos med norska guttarna, Thomas och Kirubel:

Det finns personer som är intressanta att lyssna på och så finns det personer som inte är intressanta att lyssna på. Det är inget man kan generalisera, det är personligt vad man tycker, från person till person. Igår lyssnade jag på en, enligt mig, intressant person. Man kan ta ordet ur munnen på någon, hon tog tankarna ur huvudet på mig.

När vi brukar bestiger sandviksfjället präglas hela bestigningen av en tystnad. Inte den tystnaden som pressar dig till att säga något, utan den behagliga tystnaden. Igår var det inte många sekunder som bestod av tystnad. Och eftersom tystnaden är behaglig i dessa sammanhang krävdes det, att om det sas någonting skulle det vara av värde. Igår föredrog jag inte tystande.

På hemvägen passerar jag och personen i fråga en fjord. Det var inte is över hela fjorden så man kunde praktiskt taget bada där. Jag frågade, utan förhoppningar, om vi skulle ta oss ett dopp. Jag fick ett JA, som för mig, var så oväntat att jag var tvungen att ifågasätta det några gånger till. I regnet tog vi av oss ,våra redan blöta kläder, för att ta årets första dopp. Man tar sitt "första dopp" varje år, det betyder att jag tagit 21st "första dopp". Det här doppet är för tillfället det mest minnesvärda, och jag tror det kommer vara det hela året ut...

Ett tänkvärt citat från en intressant person "se inte på allt så svartvitt...



...då missar du alla färger".