Indonesia

Igår träffade jag ett barn. Ett barn som mot sin vilja skilts från sin mor och far, bröder och syskon. Jag såg hur han förtvivlat i sitt nya hem försökte hitta ett litet kryphål för att gömma sig. Men så fort han hittat ett gömsle drogs han ut av en eller två vuxna men. De observerade honom med en blick av förvänta. En förväntan att han kommer trivas trots dessa omständigheter. Han skakade av rädsla och visste inte var han skulle ta vägen. De, eller rättare sagt vi, som köpt, eller rättare sagt fått, detta stackars barn, blockerade alla kryphål och slängde ut honom på golvet så att vi alla kunde se och skratta åt han. Vi höll fast honom och försökte säga att det kommer ordna sig, det kommer bli bra. Men han förståd ingenting och försökte hela tiden, utan chans, att komma ur det styrkemässigt överlägsna grepp han befann sig i. Efter att ha plågat detta stackars barn, låstes han in.

När vi efter 2 timmars tid kom tillbaka låg han i sebastians famn. Den skräck, rädsla och förtvivlan som fanns i hans ögon när han kom var nu borta. Hans ögon var nu fylda med uppskattelse, glädje och kärlek. Han är nu en del av våran familj. Vi är hans nya föräldrar. Vi har döpt han till Jæger och han är våran katt.