Indonesia

Idag har jag sagt adjö till min nya vän. Hon heter Maria och har, likt alla andra här på jägerbakken, förgyllt min tid här i Bergen. Hon lämnde oss med en tår i ögat. Den tåren uppståd sarkastiskt men förståligt nog av att hon trodde att hon skulle missa tåget som skulle föra henne bort från oss. Marias chaufför hade, som säkert många andra, glömt att ställa fram klockan. 30 min kvar tills tåget gick, 4 km till station och ingen buss. Den hjälplöshet jag kände när jag låg där på min luftmadrass har jag nog aldrig kännt förut. Jag bestämde mig för att löpa upp till busstoppet. Där bemöttes jag av 2 tjerer med samma hopplöshet som 2 grodor utan ben. 20 min kvar, går jag, lite heroiskt, ut på motorvägen, stannar en bil, öppnar dörren och säger att hon ska till station, vänder mig om och ger den hopplösa grodan en liten förhoppning. I skrivande stund, 11 h senare, vet jag inte om hon kom med tåget. Hoppas det.

Jag kom på ett passande ordsråk.

"desto mindre förhoppning desto större uppskattning."


De 2 som lämnat oss.